28.9.2009, Seine
Dag fjorton, 28 september
Två veckor här i Paris. Några kronor fattigare, många erfarenheter rikare. Nog håller klyschan. Vårt veckokort till metron har gått ut, varför vi ser dessa tre dagar tills oktober (då vi ska köpa månadskort) som en slags rehabiliteringsperiod. Vi ska ta det lugnt, köpa städgrejer, städa lägenheten ordentligt, läsa (förmodligen främst jag), glo serier (förmodligen främst Joel), gå promenader i närheten, typ Montmartre, och liknande. Joel tänkte till och med slå på stort och börja springa. Jag själv ämnar däremot verkligen inte att göra det.
Igår gick vi längs Seine. Varmt, fint väder, mycket människor i rörelse. Jag häpnade gång på gång över hur vackert Paris är. Allt ser ut som om det skulle kunna vara taget ur en sagobok (nå, förutom bilarna och vissa stolpar). Vi gick bland annat förbi något högt, rostigt torn (Qribba), Obelisken (en stor, avlång och spetsig staty, gåva från Egypten) och Musée d’Orsay. Båda fotade mycket, inte bara av ett turistigt intresse, varför det tog ganska lång tid att gå. Vi avslutade i Jardin des Tuileries, trädgården som leder till Louvren. Före revolutionen var detta en plats där aristokraterna visade upp sig på inom det senaste modet. Idag är det en lugn trädgård där klassiska, vita statyer varvas med fula, silverfärgade som påminner om Tim Burtons film Nightmare before Christmas. Barnen älskar dessa.
Väl hemma, när jag stod och lagade mat, ringde Omar på dörren. I handen hade han en presentlåda! Med en tårta i! Glad, snabb och intensiv som vanligt gav han över den och gick in till sig. Rörande. Jag och Joel fullkomligt överväldigade av all lyxig frukt (längesen vi åt så mycket gott samtidigt): hallon, jordgubbar, äpple, björnbär, kiwi, vinbär med mera.
Vi åt middag och bjöd sen över Omar för att smaka på tårtan. Ibland lite svårt att komma på något att säga eftersom hans engelska bara är något bättre än vår franska. Ändå trevligt. När vi pratade om musik sa vi att vi skulle leta efter högtalare att koppla in i datorn, varpå Omar direkt sa att han nog hade ett par gamla som vi kunde få om han hittade dem. A true hero. Jag tror vi har haft turen att få en granne i stil med Aldo här i Paris…
Två veckor här i Paris. Några kronor fattigare, många erfarenheter rikare. Nog håller klyschan. Vårt veckokort till metron har gått ut, varför vi ser dessa tre dagar tills oktober (då vi ska köpa månadskort) som en slags rehabiliteringsperiod. Vi ska ta det lugnt, köpa städgrejer, städa lägenheten ordentligt, läsa (förmodligen främst jag), glo serier (förmodligen främst Joel), gå promenader i närheten, typ Montmartre, och liknande. Joel tänkte till och med slå på stort och börja springa. Jag själv ämnar däremot verkligen inte att göra det.
Igår gick vi längs Seine. Varmt, fint väder, mycket människor i rörelse. Jag häpnade gång på gång över hur vackert Paris är. Allt ser ut som om det skulle kunna vara taget ur en sagobok (nå, förutom bilarna och vissa stolpar). Vi gick bland annat förbi något högt, rostigt torn (Qribba), Obelisken (en stor, avlång och spetsig staty, gåva från Egypten) och Musée d’Orsay. Båda fotade mycket, inte bara av ett turistigt intresse, varför det tog ganska lång tid att gå. Vi avslutade i Jardin des Tuileries, trädgården som leder till Louvren. Före revolutionen var detta en plats där aristokraterna visade upp sig på inom det senaste modet. Idag är det en lugn trädgård där klassiska, vita statyer varvas med fula, silverfärgade som påminner om Tim Burtons film Nightmare before Christmas. Barnen älskar dessa.
Väl hemma, när jag stod och lagade mat, ringde Omar på dörren. I handen hade han en presentlåda! Med en tårta i! Glad, snabb och intensiv som vanligt gav han över den och gick in till sig. Rörande. Jag och Joel fullkomligt överväldigade av all lyxig frukt (längesen vi åt så mycket gott samtidigt): hallon, jordgubbar, äpple, björnbär, kiwi, vinbär med mera.
Vi åt middag och bjöd sen över Omar för att smaka på tårtan. Ibland lite svårt att komma på något att säga eftersom hans engelska bara är något bättre än vår franska. Ändå trevligt. När vi pratade om musik sa vi att vi skulle leta efter högtalare att koppla in i datorn, varpå Omar direkt sa att han nog hade ett par gamla som vi kunde få om han hittade dem. A true hero. Jag tror vi har haft turen att få en granne i stil med Aldo här i Paris…
Kommentarer
Trackback
