30.9.2009, Montmartre
Både igår och idag har varit ganska slappa dagar. Joel har mest varit hemma i lägenheten och tagit det lugnt, jag har lyssnat på franska ljudband, läst, lagat mat och gått några smårundor för mig själv. Igår var jag på en 2nd hand nära oss, där jag köpte två par höstskor för fem euro vardera och en kavaj för en euro och femtio cent. Galet billigt och absolut schysta grejer.
På kvällen gick jag till Abbesses för att hälsa på Kajsa och Anton. Kajsa, visade det sig, arbetar med Lovisa Burfitt (känd, svensk illustratör och modeskapare: http://www.burfitt.com/) och Anton visade sig vara en charmig, rund bebis med stora pepparkaksögon. Av alla fotoböcker i bokhyllan att döma, har någon av föräldrarna uppenbart ett fotointresse (många fotografer jag själv gillar, stort pluspoäng). Jag vet ännu inte om jag får jobbet, det finns andra som sökt och jag som knappt kan franska ligger kanske inte så bra till. Vi får se hur det går.
Idag tog vi en promenad till Montmartre, köpte lite lunch och satte oss för att läsa på en bänk (svårt att hitta här, de flesta sitter på kaféer). På vägen hem samma 2nd hand som igår och jag kom hem med ytterligare ett par skor för fem euro. Kostymskor, mycket användbara. Det låter som att jag shoppar hela tiden vilket inte sant. Bara när jag hittar bra och billigt. Jag gillar att det är så mycket bra second hand här eftersom det går bättre i hand med mina principer och ideologier än att köpa nyproducerat. Good for me!
Nu ska vi se en film och käka lite kex med ost.
Over and out
29.9.2009, Clichy & Montmartre
Igår städade jag toan, lyssnade på den arrogante franskalärare Michel Thomas (ljudband), läste och kollade lite serier med Joel. En lugn dag. Idag ska jag ta en runda längs Avenue de Clichy för att se om jag hittar en bänk/pall/liknande till lägenheten. Vid halv sju ska jag möta upp Kajsa, 18-månaders Antons mamma, för att snacka eventuella jobb.
från Seine-promenaden
28.9.2009, Seine
Två veckor här i Paris. Några kronor fattigare, många erfarenheter rikare. Nog håller klyschan. Vårt veckokort till metron har gått ut, varför vi ser dessa tre dagar tills oktober (då vi ska köpa månadskort) som en slags rehabiliteringsperiod. Vi ska ta det lugnt, köpa städgrejer, städa lägenheten ordentligt, läsa (förmodligen främst jag), glo serier (förmodligen främst Joel), gå promenader i närheten, typ Montmartre, och liknande. Joel tänkte till och med slå på stort och börja springa. Jag själv ämnar däremot verkligen inte att göra det.
Igår gick vi längs Seine. Varmt, fint väder, mycket människor i rörelse. Jag häpnade gång på gång över hur vackert Paris är. Allt ser ut som om det skulle kunna vara taget ur en sagobok (nå, förutom bilarna och vissa stolpar). Vi gick bland annat förbi något högt, rostigt torn (Qribba), Obelisken (en stor, avlång och spetsig staty, gåva från Egypten) och Musée d’Orsay. Båda fotade mycket, inte bara av ett turistigt intresse, varför det tog ganska lång tid att gå. Vi avslutade i Jardin des Tuileries, trädgården som leder till Louvren. Före revolutionen var detta en plats där aristokraterna visade upp sig på inom det senaste modet. Idag är det en lugn trädgård där klassiska, vita statyer varvas med fula, silverfärgade som påminner om Tim Burtons film Nightmare before Christmas. Barnen älskar dessa.
Väl hemma, när jag stod och lagade mat, ringde Omar på dörren. I handen hade han en presentlåda! Med en tårta i! Glad, snabb och intensiv som vanligt gav han över den och gick in till sig. Rörande. Jag och Joel fullkomligt överväldigade av all lyxig frukt (längesen vi åt så mycket gott samtidigt): hallon, jordgubbar, äpple, björnbär, kiwi, vinbär med mera.
Vi åt middag och bjöd sen över Omar för att smaka på tårtan. Ibland lite svårt att komma på något att säga eftersom hans engelska bara är något bättre än vår franska. Ändå trevligt. När vi pratade om musik sa vi att vi skulle leta efter högtalare att koppla in i datorn, varpå Omar direkt sa att han nog hade ett par gamla som vi kunde få om han hittade dem. A true hero. Jag tror vi har haft turen att få en granne i stil med Aldo här i Paris…
27.9.2009, Latin Quarters, Bastille, Marais & Seine
Dag tretton, 27 september
Vi var i latinkvarteren igår men gick aldrig till någon jazzklubb. Tillbringade tid på Le Bar Dix, ett mysigt och ganska lugnt ställe som spelade franska chansons och jazz som Nina Simone. Vi pratade lite med några tjejer som tipsade om jobb och en jazzklubb som tydligen ska vara billig på torsdagar, stack sen vidare till Bastille för Joels obligatoriska crêpe (de skrattar när vi kommer nuförtiden) och sen till La Perle igen. Dock mest äldre publik där även igår, det verkar som att de flesta unga hänger på klubbar eller hemmafester under helgdagarna och på barer i veckorna.
Idag har jag mailat en svensk tjej med en pojke på 18 månader som behöver lite barnpassning och städning ca fem timmar i veckan. Får se om det blir något men tänker att lite extraknäck kan vara bra, även om barnpassning/städning kanske inte är det mest stimulerande att göra.
Det är fint väder ute så vi ska vi gå en promenad längs Seine strax. Ikväll tar vi det förmodligen lugnt, ser en rulle eller läser lite.
Lev väl!
Peace
26.9.2009, Marais, Bastille & Monceau
Idag, efter en sen frukost, åkte vi till Marais och jag kollade in de två second hand-butikerna vi hittade där sist för en lite grundligare genomgång. Den här gången (jajemän!) shoppade jag loss. En randig t-shirt (det finns randiga tröjor överallt här, inte konstigt att det är vad fransmännen har på sig) för 5 euro, en handväska i skinn (nödvändigt eftersom jag lämnade mina hemma) för 10 euro, en vardagsklänning (eventuellt nödvändigt med vissa förbättringar på symaskin) för 3 euro samt en (!!!) festklänning i en lite grå och matt turkos. Jag gissar på siden eller något i den stilen. Mycket tjusig, lite trasig och därmed ett renoveringsobjekt så fort jag får tag i en symaskin. Kostade enbart 10 euro, vilket är märkligt eftersom det är ett riktigt vintage-plagg och därför borde ligga på minst 50 euro. Tur för mig!
Joel försökte hjälpa mig med att göra klänningen (och mig) rättvisa, det funkade väl sådär (vi lyckades inte riktigt med den glammiga 40-talsposen heller).
Jag hann leta upp lite gallerier innan vi skulle hem och handla. Galerie Yvon Lambert visade några tryck samt videokonst, annars mest böcker. Galerie Blue Sqaure tittade jag bara förbi snabbt, mest måleri verkade det som. Galerie Kerstin Greve var min favorit, stort och rymligt, fina lokaler. Ligger på en trevlig innergård. Just nu visade de Luise Unger, en del skisser, annars mycket skulpturer främst av ståltråd (? något liknande material). Jag hann dock inte tillbringa så mycket tid här som jag skulle ha önskat, eftersom klockat hunnit bli fem och jag skulle möta upp Joel vid metron samma tid. Sen som vanligt. Gick snabbt (och världsvant förstås, pappa) till St. Paul där min käre rumskompis förstås väntat ett tag.
Handlade på vägen hem, lyxade till det med sallad, majs, grönsaker och rostat bröd (med hjälp av stekpannan) till linsröra. Nästan tacos… Nu ska vi till Le Fanfaron, ett uteställe där de ska spela originell filmmusik, Rolling Stones och Iggy Pop (!). Enligt min Topp 10-bok ska de ha Bastilles billigaste öl men SJÄLVKLART går vi enbart dit för musiken.
Inga foton idag, lämnade med sorg i hjärtat min tunga kamera hemma eftersom jag inte vågar gå med den utan den tillhörande väskan. Jag lär bli djärvare om några dagar när jag inte längre orkar bära/vill lämna kameran hemma längre.
Dag tolv, 26 september
Igår gick vi först till La Perle en snabb runda, mest för att se vad som hände. Dock mest äldre folk där och vi fortsatte därmed mot Le Fanfaron. Efter lite virrande hittade vi rätt – till en knökfull, stökig, varm liten lokal med filmplanscher på väggarna. Kanske kom v i fel tid och kanske hade det varit ett trevligt/roligt ställe om man hade fått plats. Vi gick hur som helst ganska snabbt eftersom ingen av oss orkade alla människor.
Idag vaknade jag av att barnfamiljen ovan spelade musik i stil med Basshunter och annat skräp. Lite gråt och tandagnisslan från ungen (förståeligt) och senare lite skratt samt en sjungande mamma. Följaktligen vaknade jag på fel sida. Nu spelar någon trummor någonstans i närheten, ingen vidare talang (Tom, jag förstår definitivt varför pappa ställer sig lite negativ till din vilja om att ha trumset i källaren).
Nu sitter vi i Parc Monceau, där vi har tillgång till fritt internet. (Hotmail, som jag är i störst behov av att kolla, samt facebook fungerar däremot inte vilket förstås är högst irriterande.) Den vänliga själen som gav oss internet i lägenheten har nämligen behagat stänga av det, till vårt förtret. Omar, vår snälle granne, ska emellertid skaffa nät om ca två veckor och vad jag förstod av hans knaggliga fransk-engelska får vi gärna access till det. På måndag ska vi bjuda honom på middag, dels som tack för all hjälp de första dagarna, dels för att det är trevligt. Eftersom han är dålig på engelska måste vi lära oss att prata lite franska för att förstå honom, vilket förstås är nyttigt för oss.
Ikväll hoppas vi på att hitta en jazzklubb, kanske i latinkvarteren.
Over and out
24.9.2009, Barbès-Rochechouart & Haussman
Just nu är det ganska molnigt. Det ser behagligt ut. Joel sover och jag har precis gått upp. Det har blivit en liten rutin, jag går och lägger mig tidigare och går sen upp tidigare eftersom jag vill utnyttja dagen så mycket som möjligt. Visserligen går jag upp runt tio-elva varje dag, det vill säga inte överdrivet tidigt, men då hinner jag ta det lugnt innan jag sticker iväg vid tolv-ett. Skriver lite, dricker kaffe, duschar och äter i lugn och ro. På tal om kaffe finns här bara oerhört fula koppar att använda. Inga Muminmuggar (Cecilia…), Stig Lindberg eller gammalt, gediget loppisporslin här alltså. Jag dricker därför ur den minst fula, det vill säga en vit, väldigt vanlig mugg med ett… tja, busigt glatt ansikte på. Ansiktet är nu inte vad jag har lust att se när jag dricker mitt kaffe. Poängen är att jag kan vända muggen, eftersom den bara har ett tryck på ena sidan. Formidabelt! Så löses den lilla irriterande detaljen. Jag funderar dock på att investera i en trevligare kopp eftersom jag uppskattar lite estetik i min vardag.
Nog om kaffe. Igår var vi först på Pop In och lyckades klämma oss in precis innan happy hour slutade. Vi drack en öl och tog oss sen till Marais-kvarteren för att kolla upp en klubb vi blivit tipsade om, La Perle. Det var fullsmockat (liksom det tydligen alltid är), ganska mycket turister/studenter från andra länder (som det tydligen också ofta är) samt en oerhört otrevlig personal. Den ena bartendern var rent komiskt snipig. Nå. Ett glas vin för 3 euro, visserligen är glasen små här men ändå ett ok pris. Vi hade roligt, träffade trevliga människor och kommer nog (åtminstone jag) sticka dit igen. På tisdag ska vi ut med bland annat en tjej från Australien som lever och jobbar här nu. Kul!
Ikväll visas en film i Svenska Kyrkan. Som den religionsskeptiska person jag är har jag lite svårt för att det är just Svenska Kyrkan. Detta får jag emellertid bortse från och istället se det som ett bra tillfälle att träffa lite svenskar, kunna läsa svenska tidningar, se svenska filmer med mera. De anställda verkar dessutom vara bra på att finnas till hands när vi vikingar behöver hjälp här i den franska huvudstaden och visst är det en fin sak. Nå, ikväll visas alltså en film där (Allt flyter) och eftersom vi bor ganska nära tänkte vi åka dit för att se den. Innan det ska vi ta oss till Barbès-Rochechouart, som vi ju inte hann med igår.
Kväll
Vi har varit i Barbès-Rochechouart men hittade varken second hand eller speciellt trevliga gator. Det är som ett sjaskigare Montmartre och vare sig jag eller Joel tyckte om området. Vi tog ganska snabbt metron till La Fayette, som verkar vara ett lite lyxigare kvarter med mer ”finturism”. Där finns kedjor som H&M, Mango, Zara och en stor galleria, Lafayette, som var fullkomligt fullsmockad med tjusiga märken som Christian Dior, Fendi och annat samma prisklass. Rätt hysterisk, mycket folk, det enda som var intressant var valvet med det imponerande taket:
Nå, nu käk och sen film (inget vin idag, Q).
Bisous
23.9.2009 (igen), Marais & Bastille
Jag är sannerligen en tidsoptimist. Eftersom vi ska till klubben Pop In vid förhoppningsvis sju, åtta-tiden blev det inget 2nd hand i Barbès-Rochechouart. Förmodligen tar vi det i morgon istället när vi har mer tid. Just nu väntar jag på att maten ska bli klar, lyssnar på Miles Davis och sippar på en gin och tonic (Tom, jag använder dina drinkpinnar så ofta som möjligt).
Jag hade alltså tänkt spendera timmar på Picasso-museet. Det var därför till min stora förtvivlan som jag noterade att portarna var låsta! Renoveringen, som jag trodde skulle börja i vår, är redan igång (eller åtminstone förberedelserna) och därför har museet varit stängt sen augusti i år. Åtminstone var det hur jag uppfattade det hela. Besviken beslöt jag mig för att istället besöka fotomuseet Maison Europeenne de La Photographie, som jag visste låg i närheten. Alltså: jag gick dit. Där visades verk av bland andra Pierre Keller, Ara Güler och Ferdinando Scianna, varav de två sista var mest intressanta. Scianna har tydligen varit vän med Henri-Cartier Bresson, en av mina favoritfotografer. Kul!
Gick runt länge i de många utställningsrummen, handlade på vägen hem och nu lagat mat. Senare ska vi, som skrivet, till Pop In. Exciting!
Ferdinando Scianna
23.9.2009, Marais & Bastille
Vi tillbringade dagen i Marais. Först tog vi oss till Centre Culturel Suédois, eftersom vi inte varit där innan. En mysig innergård med fikabord och ett kafé med ok priser, en utställning med foto och måleri samt en trädgård där bord, stolar och bänkar fanns utplacerade. Mycket blommor, förvånansvärt mycket fransm än och även idag en het sol. Vi gick runt lite i lokalerna och jag plockade på mig massa broschyrer innan vi gick för att leta upp lite second hand. Otroliga gator i Marais, väldigt mysigt överallt, restauranger, bagerier och kaféer längs trottoarerna, lågpriskläder blandat med dyra modebutiker. De second hand-affärer vi hittade var billiga och hade ett bra utbud (tyckte jag, inte Joel). Vi fortsatte att gå runt ganska länge tills vi satte oss med varsin baguette (japp, denna ständiga, onyttiga, välsmakande baguette) på ett stort torg (kan inte minnas namnet) vid l’Hotel de Ville. Jag var helt slutkörd av värmen, hungern och en dålig nattsömn (jag sov väl några nätter i början men nu har min vanliga sömn hunnit ifatt mig, varför jag ständigt väcks av lyhördheten: barn som gråter, barn som gaggar, barn som kastar saker i golvet ovanför oss, grannar som kommer hem, någon som spolar i toaletten med mera, med mera).
Vi gick (emellanåt irrade) omkring i Marais i ganska många timmar. Ane Brun spelade på Centre Culturel Suédois på kvällen och vi hade tänkt se henne men kom sen fram till att vi hellre gick ut och åt. Därför: metron hem (tacka vet jag Stockholms tunnelbana, här är kokhett och fullkomligt fullsmockat i princip alla tider på dagen, tänk T-Centralen eller Gullmarsplan vid rusningstrafik – så är det här jämt!), jag gjorde en omelett, vi drack lite vin och kollade i min Topp 10 Paris som jag fått av min moster Kristel (väldigt bra tips som utgångspunkter, jag har absolut underskattat den). Där hittade vi Café de l’Industrie, Bastille-kvarteren, som vi styrde kosan mot. Mysig atmosfär, stora tavlor och svartvita fotografier, ganska murriga färger, jazz ur högtalare, trevlig personal och mycket människor. Vin för en svensk femtiolapp och mat för en hundring (som visserligen var rätt tråkig men som absolut är ok om man vill gå ut och äta mest för att det är mysigt). Joel som inte blev mätt på sin mat köpte en crêpe innan vi tog metron till Pop in, en klubb som vi hittat i samma Topp 10-bok. Där var livemusik och olika rum att sitta i, mycket ungdomar. Vi köpte aldrig något där (jag trött, Joel inte så sugen) men tänkte sticka dit ikväll efter att vi ätit.
Idag ska jag till Picasso-museet och senare möta upp Joel i Barbès-Rochechouart, där vi fått tips om lite second hand. Rapport om detta senare!
Over and out
21.9.2009, Montmartre
Rue des trois freres
Kyrkan imponerande. Tyst sorl från människor, jättelika och guldprydda takmålningar, tända stearinljus, otaliga bänkrader, människor som går, människor som vilar, människor som läser, människor i andakt. Två barn med knäppta händer och ansiktet mot taket. En präst i vit klädnad. En man som biktar sig. Jag satte mig på en bänk och klottrade några ord i anteckningsboken innan jag gick ut till den bländande solen. På trapporna nedanför kyrkan en trubadur som sjunger välkända radiodängor, fläckar med turister, kamerablixtar, hetta. Jag förväntade mig höst när jag åkte hit, det vill säga: inga sandaler, inga kortbyxor, ingen kjol, ingen sval klänning i garderoben. Nå, det är en annan historia.
Jag fortsatte mot turistiga 1300-talstorget place du Tertre. Människor, hötorgskonst, restauranger. Jag gick runt lite men tröttnade rätt snabbt. Förutom de vackra byggnaderna finns ingenting att se mer än turister och försäljare.
Jag fortsatte förbi kabarén Au Lapin Agile, där Picasso, Utrillo och Allais spenderade sina timmar en gång i tiden. Nu är där mest turister. Även väderkvarnen Moulin de la Galette som Renoir målade i Le bal du Moulin de la Galette fanns med på promenaden. På vägen dit korsade jag lummiga gator och fick ett rejält smakprov av hur vackert Paris är om hösten.
Au Lapin Agile
Vackra Paris
Eftersom promenaden tagit ett par timmar och jag glömt bort att äta (Börnfors-generna?) köpte jag en baguette som jag, i väntan på Joel, tryckte i mig på en parkbänk (då jag hade smutsiga fingrar samt är svensk ville jag förstås inte bryta av brödet, utan aktade mig varsamt för eventuell svininfluensa och andra bakterier från mina händer genom att bita av brödet). Det måste ha sett mycket lustigt (jag menar en baguette är en dryg halvmeter!) och säkert också ganska klyschigt ”franskt” ut. Nå, att en daglig baguette är legitimt här är något jag uppskattar.
Joel mötte sen upp mig för att handla lite linser, bönor, kryddor (garam masala, äntligen!) och annat i en affär på en gata (le Bout) parallellt med Avenue de Clichy. Båda hittade också varsin kavaj/jacka från en second hand jag noterade häromdagen, också längs avenyn. Handlade sen choklad, vin, marmelad och skorpor, värmde lite mat från igår och avnjöt! Jag yrkade på att köpa 15-kronorsvinet för att undersöka saken, det vill säga hur gott/äckligt det billigaste vinet möjligtvis kunde vara. En ren rutinsak. Joel vägrade vänligt. Kompromissen blev följaktligen två flaskor. I skrivande stund måste jag tillstå att säga att jag är oerhört imponerad av hur välsmakande 15-kronorsvinet är. Ja, alltså för att vara ett 15-kronorsvin. Kanske satsar vi ändå lite högre nästa gång. Chokladen var för övrigt också av rätt kass kvalité men ack så efterlängtad. Vi äter billigt. Möjligtvis slår jag snart på stort och köper en brieost i morgon!
från Rue de Boit
Nu sitter jag vid fönstret igen. Vidöppet. Musik, mörker och sorl utanför. Cornelis i mina datorhögtalare (vi måste definitivt köpa ett par att koppla in datorn eller iPoden i, kvalitén är synnerligen alltför sparsmakad). Jag måste väl lära fransmännen lite rejäl, svensk musik inte sant?
Jag tänker på er där hemma, önskar att ni lever väl.
Bonne nuit!
PS. För tillfället har vi nät i lägenheten! Det verkar som att en snäll själ har skaffat internet och antingen glömt eller struntat i att låsa det. Vi hoppas naturligtvis att denna givmildhet håller i sig hela vår vistelse och tackar allra ödmjukast.
21.9.2009, Auvers-sur-Oise & Notre Dame
Dag sju, 20 september
Vi hann aldrig till Svenska Kyrkan igår, istället mötte vi Cillas son Camillo vid fyratiden för att ta oss ut till Auvers-sur-Oise som ligger söder om Paris. Cilla väntade oss på stationen och vi åkte bil till konstnärskvarteren där hon och hennes familj bor. Efter li
te fika gick vi en promenad för att möta upp Gina, Cillas 17-åriga dotter. Hela området underbart vackert och charmigt franskt. Vi hälsade på flera av Cillas vänner och kindpussades (naturligtvis) otaliga gånger. Efter en sen middag fick vi låna bäddsoffan som delades med familjens oerhört (nästan lite psykotiskt) kelsjuka katt.
Några foton från Auvers-sur-Oise:
Vincent van Goghs bostad (ovanvåningen) och restaurangen nedanför som, liksom då van Gogh levde, fortfarande serverar bra mat
Hos Cilla
Pour papa 
Vi åkte med tåget från Cilla vid ett-tiden idag, lämpade av lite grejer i lägenheten och tog metron till Svenska Kyrkan. Märkligt att välkomnas av ett ”hej” här i främmande land. Vi fick en del info om jobbmarknaden samt lite allmänna tips. Good for us. Följde sedan två svenska tjejer i min ålder, Amanda och Lisa, till Notre Dame för att kolla in en marknad. Tog förstås några turistiga foton, främst för lillasysters skull (Cissi, visst ser det ut som ett sagoslott?):
Nu lagar jag en gryta på potatis, linser, tomater, lök och pumpabiten som Cilla gav oss. Jag hoppas förstås att det blir en välsmakande och deliciös måltid. Senare ska vi se ”Narnia” med fransk dubbning (oh lord) för att träna vårt franska öra lite. Vi fick låna den, ”Nightmare before Christmas” och ”Hair” av Cilla, alla med franskt tal och/eller franska subtitles. Vår frustration lär bli enorm eftersom dubbade filmer är någonting vi starkt ogillar och värderar lågt. Nå, vad gör man inte som invandrare/utlänning/utböling för att komma in i samhället.
Joel har förresten blivit så pigg att han numera behagar skämta med mig. Han sjunger också lite grann, vilket jag ser som ett bra tecken. Just nu Edith Piafs ”Non, Je Ne Regrette Rien”. Fabulöst!
Dag åtta, 21 september
Efter kaffe och lite Michel Thomas (franskaläraren på ljudbanden jag har i iPoden), en dusch och havregrynsgröt (från gryn vi fick av Cilla eftersom vi fortfarande inte hittat det i affären) ska jag nu iväg för att göra en av promenaderna i boken jag fick från familjen Persson i studentpresent, ”Promenader i Paris”. Eftersom vi bor nära Montmartre och jag redan använt mina apostlahästar till att spatsera i kvarteren tycker jag att det kan vara en passande runda. Mer info senare!
19.9.2009, Montmartre
Dag sex, 19 september
Lördag. Barnskrik och slamrande bestick utanför fönstret. Idag ska vi försöka leta upp Svenska Kyrkan för att få lite tips om internet, jobb och annat. Ikväll ska vi äta middag hos Cilla, en avlägsen släkting till mig vars barn är ungefär i vår ålder. Det ska bli trevligt. Vad jag förstår pratar Cilla svenska och de andra franska eller engelska.
Igår gick jag en lång promenad längs Avenue de Clichy och letade mig fram till Montmartres kyrkogård. Fint. Rofyllt. Lite som en avlägsen oas mitt i Paris. Vinande träd längs långa alléer, gråa och svartnande gravklumpar, gångar mellan dem, färgklickar i form av blommor här och var som bröt ganska märkligt mot allt det gråa. Satt på en bänk ett tag, klottrade lite i min anteckningsbok och svalnade. Sol och oväntad värme, långbyxor och kofta. Varmt. Stirrande män och pustande kvinnor. Vissa som behagade besvara leende. Tog en kaffe senare på ett slumpmässigt valt fik. Kvadratiskt bord. Folktomt. Bad om en kopp kaffe, fick ett shotglas med espresso (dricker man inte bryggkaffe i kopp här??). Skrev lite, drack upp, gick vidare. Glodde i affärer, gick hem och lagade mat. Joel märkbart piggare, vi satt uppe och pratade tills sovdags.
Från Cimetière de Montmartre:
Peace, love & Mickey Mouse
17.9.2009, startgroparna
Dag tre, 16 september
Framför mig ett av två långsmala fönstren i lägenheten på Rue des Apennins. Joel sover i ena sängen men jag är för rastlös för att vila. Här är fint, ljust och ganska högt till taket. Vi har delat av rummet något med en bokhylla för att skilja sängarna lite från resten av ettan. En kokvrå, en tvättmaskin under diskbänken, ett ganska gulligt och litet badrum med sittbadkar, en saxofonist utanför fönstret. Klockan är snart halv fem, vi har ätit två bananer, druckit (nu) varsitt glas vatten och efter väntan på kafé och i mataffär har vi väntat ytterligare timmar i trappuppgången på att nyckelfan ska komma. Vi kom in för kanske en timme sen. Jag känner mig trött och uppgiven. Jag saknar att kunna göra mig förstådd (fransmän är sämre än jag trodde på engelska) och jag saknar vissa personer som föredragit att stanna hemma i Sverige. Starten på den här resan har fullkomligt sabbat mitt humör och lust att vara här men det är med största varsamhet försöker jag vara positiv. Tillbaka i tiden:
Dag ett, 14 september
Vaknar med lätt orosmoln i magen och en förvirrande spänning. Vinkar småningom av på stationen, en märklig (mäktig) känsla. Våra bagage hopstuvade bredvid oss i tågvagnen. Avstigning på Kastrup: tunga väskor, letande, värme, incheckning, väntan, dyr och icke smakande snabbmat, säkerhetskontroll, flyg. Båda trötta, förväntansfulla. När vi närmar oss glittrar Paris stadslampor i mörkret och vi hänger oss på planets miniatyrfönster för att se.
På flygplatsen: trängs, hittar väskorna ganska snabbt, köper biljett in till Paris, hoppar på tåget. Istället för taxi tar vi tunnelbana hela vägen: billigt men tungt. Skoskav, ryggont, svett, bärande, otaliga steg i trappor, frånvarande rulltrappor, jag som svär, jag som måste stanna, jag som måste byta hand, Joel som tillslut får ta en av mina väskor, jag som argt förbannar min kvinnliga otillräcklighet.
Till slut är vi framme vid Brochant, vår tunnelbanestation. Vi frågar om vägen. Först svårt att göra sig förstådd men med deras otillräckliga engelska och vår otillräckliga franska kommer vi överens om var vår gata bör ligga. Vi hittar adressen. Det är fint, charmigt, franskt, vi hälsar på ett gäng som skulle kunna vara våra grannar och vi kommer in. Båda är fullkomligt slutkörda efter resan (men fortfarande förväntansfulla), jag springer upp till lägenheten på andra våningen och noterar att dörren inte går att öppna. Vi tar upp grejerna (tungt, värk i händer, rygg och ben) och även Joel testar med nycklarna.
Här börjar dramatiken. Dörrjäveln går inte upp. Till slut försöker vi få tag i först Benedicte (som vi hyr av) och när det inte går försöker vi få tag i min pappa. Slutligen ringer Benedicte mig med slutsatsen att jag och Joel inte har fått alla nycklar. Vi måste följaktligen ta in på hotell. Sammanbiten förödelse. Släpar ner väskorna, går för att leta upp hotell. Tar första bästa. Det känns skit men
ok eftersom vi ska komma in i lägenheten dagen efter, nycklarna ska skickas med express och vi ska få frid och fröjd. Hotellet är dessutom fint och vi får frukost på morgonen. Vi pratar med längtan om lägenheten och nästa kväll när vi ska kunna duscha, laga lite mat och dricka lite vin för att sen sova. Jag slocknar så fort jag lagt mig.
Dag två, 15 september
Vi går upp för att spendera timmarna till dess att vi ska få nycklarna. Vi äter frukost och så småningom ringer min pappa för att säga att nycklarna har skickats men att vi ska ringa en låssmed som kan dyrka upp låset. Vi är lättade för att komma in så snabbt i lägenheten, får hjälp på hotellet, väntar och går sen för att möta upp låssmeden. Som inte kan engelska. Över huvud taget. Han börjar meka lite och säger något vi nästan förstår. Vi får hjälp av (snälla, underbara) Omar som bor i lägenheten bredvid. Han kan lite engelska och tolkar efter förmåga. Idioten till låssmed begär 500 euro för att ta bort låset och sen sätta dit ett nytt. Vi bestämmer oss för att någon natt till på hotell får vara mer värt än 500 euro och ett borttaget lås. Vi förväntar oss fortfarande att få nycklarna på eftermiddagen.
Låssmeden kräver 120 euro för att han kom dit och visade upp sig och sina verktyg. Jag och Joel tror att den lustige idioten till låssmed behagar skämta med oss. Låskillen står på sig. Låskillen vägrar ge mig ett kvitto på att jag har betalt. Låskillen och vår granne Omar börjar bråka. Jag och Joel står som frågetecken.
Jag får inte tag i Benedicte. Jag försöker bryta bråket. Jag lyckas inte. Efter ett tag klottrar låskillen några kråkor på ett papper som liknar ett kvitto, lämnar det och drar, arg som största biet.
Då ringer Benedicte. Vi förklarar läget, hon pratar lite med Omar. Jag och Joel stannar kvar, tacksamma till tusen över Omars hjälteinsats. Vi får lämna våra väskor hos honom och går planlöst runt några timmar i kvarteret. Så småningom får vi reda på att nycklarna förmodligen inte kommer komma under eftermiddagen. Nycklarna har inte skickats via express eftersom han som ansvarar för dem trott att vi skulle komma in med låssmedens
hjälp. Ett tag ser det ut som att vi måste bo på hotell till fredag (det vill säga tre nätter till!) men vi får inget klart besked om hur länge vi kommer behöva bo på hotell. Alltså: vi väntar.
När vi sen får reda på att vi måste ta in någonstans för en natt verkar allt i närheten bokat. Stress. Vi måste veta adressen till hotellet eftersom nyckeln (som nu ska skickas med express inom några minuter) måste komma till en plats där vi finns och kan skriva under, det vill säga hotellet. Vi smälter bort i en slags förtvivlan. Flera gånger måste vi störa Omar för att låna telefon. Han är heroisk: lånar sin mobil, bjuder på läsk, är snäll och förstående.
Efter ett tag verkar det lösa sig. Han som skickar nycklarna säger att vi inte behöver närvara vid överlämningen av paketet, bara vi sätter ärendenumret på vår postlåda. Så: vi sätter ärendenumret på vår postlåda och hittar slutligen ett billigt hotell. Varför det inte kostar så mycket förstår vi när vi kommer in: fläckar på överkastet, tuggummi och annat skit på väggarna, urinliknande fläckar längs listerna, myror, en centimeter damm plus fimpar bakom toalettstolen... Vi köper lite bröd (inte ätit mer än hotellfrukosten på hela dagen), lite brie (som visar sig smaka broccoli, varför vi än en gång konstaterar vår uppenbart kroniska otur), lite tomater och choklad. Äter, ser en film, somnar småningom med kläderna på. Fönstret i rummet går inte att stänga, med resultat att jag är mer förkyld än innan och Joel febrig morgonen efter.
Hotellvy 1:a och 2:a natten
Det fantastiskt sjaskiga rummet
Dag tre, 16 september (igen)
Vi checkar ut vid tio för att se om nyckeln, som ska komma senast tolv, har kommit. Det har den förstås inte. Vi sätter oss på ett kafé som har en mycket fransk servitör med ett mycket franskt utseende. Jag tar en kaffe. Joel dricker vatten. Vi sitter som apatiska. Joel mår dåligt, jag försöker prata lite. När klockan snart är halv tolv går vi och handlar, försöker få tag i havregryn och mjölk men kommer ut med toapapper och pasta. Båda har sina lexikon hos Omar.
När vi kommer tillbaka till vår port har nyckeln fortfarande inte kommit. Vi väntar. Vi rycker till varje gång en bil kör förbi. Vi spanar. Vår otur verkar förfölja oss. Tjugo i ett får jag tag i min pappa som sitter i två timmar (?) för att ordna upp allting. Det visar sig att killen med paketet varit i vår trappuppgång men inte velat lämna det i postfacket eftersom ingen kunnat skriva på. Att bara lämna ett ärendenummer är alltså inte nog. Nu ska nyckeln istället komma någon gång efter två, förmodligen runt fyra, fem någon gång. Jag och Joel tuppar av. I Sverige tuppar även pappa av. Efter flera långa samtal verkar det dock som att vi ska få nycklarna innan tre, enbart tack vare pappas (bra, snälla, arga pappa) ihärdiga samtal till Sverige, Frankrike och USA. Det visar sig att bolaget egentligen hade tänkt komma först i morgon (eftersom de endast kör ut en gång per dag!) och inte alls vid fyra, fem, som vi fått direktiv om. Pappa som skäller. Pappa som ifrågasätter. Pappa som rubbar allas policy. Pappa som räddar oss.
Slutligen kommer killen med paketet. Vi vågar knappt tro att det är rätt nyckel och när lägenheten verkligen öppnas är vi både lättade och lite förvånade.
Nu har vi har flyttat om lite för att få det mysigt och funktionellt, vi har bäddat, jag har tagit en snabbdusch och nu skriver jag denna mardrömsrapport. Omar har alla mina rena kläder men det lät som att han kom hem från jobbet för en stund sen. Nu ska jag väcka Joel och laga pasta med… tja, lite kryddor och tomater. Vi har inte ens olja. Vi ska gå in till Omar och hämta grejerna och sen kräver jag en flaska rödtjut för att stilla tankarna.
Dag fyra, 17 september
Det blev ingen flaska rödtjut. Joel mådde skit fysiskt hela kvällen och jag mådde skit psykiskt. Det blev istället pasta, en lång dusch, en gin och tonic (tack Björn för att du lämnat kvar det) och en lärafranskabok från 1959. Somnade så fort jag lagt mig.
Joel mår fortfarande dåligt och jag är rastlös, uttråkad och saknar det mesta som går att sakna. Jag vill göra saker men är för nere för att ta tag i det ensam. Klockan är halv tre och det enda vi gjort idag är att handla lite och laga mat. Jag börjar snart grina. Det här var det sista jag förväntade mig.
Dag fem, 18 september
Jag kan inte fatta att det redan är fredag. Igår tog jag en promenad och ett bad och efter en lång rent ut sagt skitdag mådde jag lite bättre. Idag ska jag försöka göra något. Jag har gjort kaffe (äntligen!) och Joel verkar må bättre. Ska snart till ett internetkafé (ja, jag skriver allt på min dator) och tampas med tangentbordet. Alla bokstäver ligger utplacerade huller om buller, semikolon lättare åtkomligt än punkten (använder fransmän aldrig punkt?) och (BIG NO NO) några å, ä, eller ö är det förstås inte att tala om.
Now some pics:
Vår portingång
Dörren & vägg intill köksvrån
Köksvrå & matbord/”vardagsrum
Matbord/”vardagsrum” & sovhörna 
Sovhörna samt en tapper Joel
Badrum samt en förtjusande MOI
I miss u. Over and out.
